Backsvalan är en omkring 12-13 cm lång brungrå och vit svala. Den har ett vingspann på 27-29 cm och en vikt på cirka 14 gram. Dess svarta näbb är platt, kort och bred och anpassad för att fånga små flygande insekter i flykten. Kosten består framför allt av insekter, bladlöss, flugor och spindlar.
Utbildning Gruv- och mineralnäringen sida 4 av 6
Så funkar det om du vill fortsätta på en annan enhet
För att spara dina framsteg och se vart du är om du fortsätter på mobilen eller annan dator så finns olika alternativ. Hämta en länk, få den skickad eller läs av en QR-kod.
När du påbörjat utbildningen så kommer du kunna fortsätta på annan enhet.
-
Läs av QR-kod
Scanna följande QR-kod med din mobil eller surfplatta för att fortsätta där du slutade.
-
Kopierad
- Eller maila länken till dig själv
Kort fakta om arter och natur i gruv- och täktmiljöer
Backsvalan
Backsvalan förekommer i nästan hela landet, även upp i fjällbjörkskogen. De flyttar till övervintringsområden i Västafrika i augusti-september. Backsvalan har minskat kraftigt de senaste 12 åren, vilket medför att den nu uppfyller kriterierna för sårbar status enligt rödlistan. Den har gått från nära hotad till sårbar på 5 år. På en global skala är arten dock livskraftig. Det finns goda möjligheter att gynna backsvalan!
Backsvalan häckar i kolonier i grustäkter samt sand- och lerbrinkar där den skapar bon i branta skärningar. Hanen gräver ut en bogång där honan sen kan lägga sina ägg. I Norrland är backsvalan i hög utsträckning knuten till älvstränder och så kallade nipor, en erosionsbrant av sand. Genomsnittskolonin är ganska liten, ofta bestående av några tiotal par.
Mindre strandpipare
Mindre strandpipare är en omkring 16-18 cm lång fågel och förekommer från Skåne ända upp till Dalarna samt längs med hela Norrlandskuste.
Mer än hälften av den svenska populationen häckar faktiskt idag i täktmiljöer och gärna i täkter där det finns grunda vattensamlingar. Därför finns det goda möjligheter att skapa förutsättningar för strandpiparen genom att genomföra åtgärder i täktmiljöer.
Mindre strandpipare häckar i grus- eller strandmiljöer och lägger sina ägg i en fördjupning i gruset eller bland småstenarna vid stranden. Förr häckade fågeln utmed sjöar och vattendrag. Idag häckar i alltmer i människopåverkade miljöer. Eftersom strandpiparen gillar sand- och grusytor kan den gynnas av täkter.
Fjärilsmiljöer
Många fjärilsarter lever på särskild flora som de är helt beroende av för sin överlevnad. Ett exempel är väddnätfjärilen som behöver ängsvädd för att lägga sina ägg. Väddnätfjäril är en medelstor dagfjäril med gul, orange och brun färg. Den blåvioletta ängsvädden är en växt som blivit alltmer sällsynt, bland annat för att många ängar växer igen och naturbetesmarker försvinner.
Även andra fjärilsarter kan gynnas genom att man aktivt skapar nya livsmiljöer på gamla nedlagda täkter. Apollofjäril och svartfläckig blåvinge är två exempel.
Eftersom ängsvädden trivs där det är röjt och på platser där marken blivit blottad kan den gynnas av människopåverkade områden som kraftledningsgator, täkter och gruvområden. Genom att återskapa miljöer som rikkärr och fuktiga ängar med ängsvädd kan väddnätfjärilen gynnas.
Groddjur
Större vattensalamander är ett exempel på en groddjursart som kan gynnas av täktmiljöer. Arten förekommer i södra och mellersta Sverige, Dalarna och Jämtland samt norrlandskusten upp till Ångermanland. Den lägger sina ägg i vattensamlingar där det inte finns fisk. Att anlägga vattensamlingar kan även vara värdefullt för insekter, till exempel baggar och sländor.
Småvatten som finns i täkter kan vara artrika. Eftersom den typen av vattensamlingar är små och grunda så finns där ingen fisk. Avsaknaden av fisk gör att vattensamlingarna blir bra livsmiljöer för groddjur som behöver grunda dammar för att föröka sig. Stenrösen och klippblock runt om i täkterna kan också vara passande platser för grodornas övervintring.
